Analysen i den där stormens öga

Det finns alltid en analys att göra av det som händer. Det kan tyckas motigt att göra den eftersom så många andra saker ligger närmre till hands. Till exempel alla känslor som rusar. 

Inför fotbolls VM skrev jag en text i Expressen om skillnaden mellan vad vi tror att vi vill ha från berättelserna från fotbolls VM och vad vi behöver. Den avslutade stå här: 

"Jag förstår lockelsen att förstärka det dramat och servera det till oss. Men är det vad jag behöver? Är det ens vad jag vill ha? 

Om jag får önska en sak av de som ska gestalta sommarens VM för oss som ser på är det att inte skruva upp soundtracket för högt. Att hålla i tyglarna. Låt mina känslor ackompanjeras av ett snabbt skrivmaskinsknatter men från en tydlig och saklig betraktare som får mig att se det komplexa spelet och möjligen på det sättet förstå vem jag – den känslosamme åskådaren – är i allt detta. 

Lite mer av vinterns skarpa kyla i sommarens varma soffa."

Det tog bara sekunder efter Sveriges match mot Tyskland avslutas innan mängder med åskådare började hata Jimmy Durmaz för hans spel på planen, ett hat som också blev en förföljelse baserad på etnicitet. 

Det finns en uppskruvad ton här som förhindrar att någon ser spelet. Ok, det kanske är åskådaren och fansets roll, deras passion ska driva berättelsen framåt. Men vilka krav ställer det på den som är satt att att just skriva berättelsen, före och efter matchen?

Vad vill vi ha, och vad behöver vi?

Kyla?

Ja kanske.

En saklig analys av den här matchen, tankar som inte alls avhandlar smärtan eller dramat i detta utan som håller sig till spelet, och nu utgår jag från att spelet i sig är intressant, att det kan vara det som gör att många engagerar sig, här kan jag ha fel att det är själva känslostormen som gör att människor alls bryr sig och i så fall är jag helt fel ute.

Men.

Janne Andersson gör en bit in i andra halvleken, det här är innan Tyskland får sitt röda kort, två byten: OIa Toivonen ut för John Guidetti och Jimmy Durmaz in för Viktor Claesson. Vad är det som får Janne att göra dessa två byten?

Ola Toivonen har förmodligen sprungit sig trött, John Guidetti är en spelare som kan vinna boll högt upp och hålla den där. Viktor Claesson och Mikael Lustig har under hela matchen haft enorma problem med Timo Werner på sin kant. Det är sexton minuter kvar av matchen. Jimmy Durmaz får man anta placeras in på den kanten för att förändra detta. Eller?

Jag satt själv vid den här tidpunkten i matchen och ropade efter spelare som kunde förändra spelet för Sverige, göra matchen mer till vår, spelare som tog initiativ och gav oss andrum, och hade vilja och attityd att våga göra detta. Jag ropade på Durmaz och – i brist på Ken Sema – Guidetti. Jag tror – det här är rena spekulationer - att också Janne Andersson kände att vi kunde göra det, alltså vrida spelet till vår sida på det sättet. Han kände sig – trots allt – stark.

Och så blev det, det var bara det att matchen inte blev så. Det var fortsatt försvarsspel.  Och här kommer analysen in. Det är väl egentligen ingen som tror att Janne Andersson satte in Jimmy Durmaz för hans enastående förmåga att spela försvarsspel. 

Så när hatet kommer mot Durmaz måste man hålla detta i huvudet. Det fanns en ledare som hade en plan, och som placerade ut spelare enligt denna plan på positioner utifrån deras enastående kvaliteter. Om de sedan tvingas göra saker som inte - egentligen – ingick i planen eller deras kvaliteter, så är detta ledarens misstag. På en fotbollsplan kan ingen göra allt, alla är specialister.

Jimmy är inte på plan för att spela försvar. Och frågan till Janne är, och det här svaret är jag ändå superintresserad av: Vad var hans roll i din förändring? Nu rasisthatar idioterna på Durmaz. 

Tiden överhettar allt. Här finns ingen analys. Då kommer offret, och nu heter han Jimmy. Det är en konsekvens av ett beslut, fattat i en situation där det verkade rimligt. Det finns helt säkert mycket att säga om detta beslut. Och inget av detta har egentligen med Jimmy att göra. Och definitivt inte alls med vem han är. Det är bara en följd av den där både så fantastiska och så förgörande känslostormen. 

Jag vet faktiskt inte – när sådant här händer om jag vill ha med den att göra.