Hemjobbet

När Emil Forsberg intervjuades i Sveriges Radio efter VM-matchen mot Sydkorea sa han:

"Så länge vi gör vårt jobb defensivt så vet vi att vi kommer göra mål framåt"

och

"Jag är framför allt nöjd med min defensiva insats idag och det jag gör för laget, det är punkt a, och sen är jag aldrig orolig för det offensiva, det kommer"

Radiosportens expertkommentator Håkan Mild sa att Forsberg skulle "släppa tyglarna och våga mer". Det var tänkt att det var han som skulle var den kreativa spelaren i Sverige, den där som Tomas Brolin var i VM 94 eller Fredrik Ljungberg i EM 2004. När Emil Forsberg kritiserades efter matchen var det alltså för att han inte vågade,

Tänkt om det var precis det han gjorde. 

En av de finaste upplevelserna när jag tränade ungdomslag var när man hörde hur de tankar som vi tränare hade formulerat under träningar kunde höras när spelarna själva pratade om fotboll. Som om något av ett gemensamt språk hade börjat få fäste, i den där gemensamma världen som var vår.

Det fanns ett omklädningsrum mitt den där världen. Där vi samlades när det skulle bli match. Det såg ut så här: Väggarna var av tegel. På tegelväggen satt långa lackade träplankor med krokar, nedanför krokarna smala träbänkar. Ett obrukbart handfat stod i ett hörn. En del raspigt enkelt – hur ska jag säga – rudimentärt klotter syntes här och var, kanske i kombination med något telefonnummer. Så småningom var hela rummet fyllt. Alla platser tagna. Alla som satt där hade olika historier, andra liv någonannanstans, men där inne i rummet fanns inte det där. Dörren hade öppnats till en parallell värld.

Alla som kommit in här hade en roll att spela – var en av fler i det lag, det kollektiv, som hade samlats. Den där platsen var den perfekta ordningen, tryggheten i att alla skulle veta vad de skulle göra, varför de var där. Men det var samtidigt den perfekta friheten – från den andra världen. Vi var på jakt efter det kollektiva spelet. Balansen mellan trygghet och frihet.

Det ena kunde inte finnas utan det andra. Men det var inte friheten vi skulle våga, vi skulle våga ge varandra trygghet. Och då se bortom, eller kanske hitom, det individuella – de fria tyglarna. Det var punkt a. Att luta sig emot ett gemenskapande arbete – organisera sig. Sedan kommer friheten. Jag tror, kanske, att det var det Emil Forsberg försökte säga.

Men han sa det kanske inifrån en annan, parallell, värld.