Bryta linjer

Det finns uttryck som man förälskar sig i när man håller på med fotboll. För mig är ett sådant uttryck "att bryta linjer". Det kan såklart ha att göra med att själva uttrycket har en romantisk uppmanande karaktär, att det är sådant man vill säga till unga människor om ens första och största filmupplevelse när man var arton var Döda poeters sällskap. 

Men framför allt har det nog att göra med att det är så vackert när det sker på planen. När det fungerar och görs framgångsrikt är det som ett stjärnfall på himlen, något som ja, bryter mönstret. I dagens match mellan Colombia och Polen var det så många rörelser från Colombianerna på planen som var just zonöverskridande. Och dessa mönsterbrytande rörelser sammanföll dessutom med en av VM:s bästa passningsfötter: James Rodriguez. Colombias match var en av VM:s vackraste framträdanden.

För att komma till detta vackra, ja det sköna har nästan alltid ett torftigt arbete någonstans i bakgrunden, en liten torr genomgång av fotbollsplanens zoner:

Man kan se på en fotbollsplan på en mängd olika sätt, men inte sällan försöker man om man ska försöka coacha ett fotbollslag att dela in planen i olika zoner. Planen kan skäras på en mängd olika sätt. Zonerna hjälper spelarna att veta vad de ska göra och var de ska göra det. Pep Guardiola har sin träningsplan i Manchester uppdelad i 20 zoner.

En mer grundläggande uppdelningarna är den som delar in planen i tre zoner på längden. En första zon närmast målvakten och upp till mitten på den egna planhalvan, den kan kallas uppspelszonen. Nästa zon som går från den egna planhalvan förbi mittcirkeln och lika långt på motståndarnas planhalva kan vi kalla etableringszonen, det är här spelet etableras. I de centrala delarna av denna zon återfinns gärna spelare med stor spelförståelse och förmåga att se spelets alla möjligheter, spelare som kan hålla spelats alla riktningar i huvudet. Det är en plats där man inte bör förlora bollen – och alltså spela hyfsat säkert men ändå i högt tempot – eftersom man då är på väg framåt med många spelare och sårbar för kontringar. Den tredje zonen, anfallszonen, är då den zon där attacken mot mål sker, här kan insatserna göras högre, här kan man prova mer djärva drag eftersom att det är långt till det egna målet. Här är zonen där de flesta hjältarna skapas – anfallare eller försvarare – den som vinner zonen just framför straffområdet vinner ofta matcherna. Ok, så långt zonerna. 

Det där med att bryta linjer är när spelare som framför allt hör hemma i en zon, som mittfältarna i etableringszonen, lämnar den och löper över de osynliga tankstrecken på planen och in i nästa zon. Vi kan då följa en spelare med blicken som ger sig av, löper rakt igenom sin zon, in i nästa och överraskar de försvarsspelare i motståndarlaget som markerar den zonen, och de spelare som finns i den.

Coachen har med stor sannolikhet dragit den linjen inne på den där vita whiteboardtavlan som hänger på en av krokarna i omklädningsrummet och sagt: Jag vill att du bryter linjer. Om man när en passning från en medspelare hittar denna zonöverskridande löpning och löpningen och passen sammanfaller skulle sätta kameran på coachen vid sidan kommer man se ett leende i hens ansikte. Ett av de där leendena som när någon som sitter och läser en bok, eller hör en låt, som precis sätter fingret på något som man visste att man tänkt, något som man hade tecknat i tanken, men som nu står framför en i vad som brukar kallas ett förklarat sken. 

Eller som Robin Williams lärarkaraktär i Döda poeters sällskap John Keating formulerade det: "No matter what anybody tells you, words and ideas can change the world".