Ytterbackar, frihet och funny bones

En ensam spelare med en stor yta framför sig, det är målet med så mycket av fotbollsspelare, som när en skog öppnar sig efter en lång vandring: En glänta, himlen ovanför, frihet, tid att tänka. 

En fotbollsplan är 6000 kvadratmeter och 22 spelare spelar på den. Det ger varje spelare i snitt 270 kvadratmeter, en större våning som i Stockholm skulle kosta 23 miljoner, eller en villa i Jörn som man får för under miljonen. Trots detta känns fotbollsplanen inte sällan liten, och tiden att fatta beslut kort. Lag som försvarar gör det trångt där bollen är, men väljer att släppa stora fria ytor där den inte är. Dessa fria ytor återfinns oftast ut mot kanterna av planen. En passning ut mot kanten, kan därför kännas därför som en syresättning av det slutna spelet på mitten, som att gå upp ovanför vattenytan för en inandning.

Flera av de mest intressanta och roliga spelarna i det här VM:et har varit ytterbackar. Som Rysslands brasiliansk-ryske Mário Figueira Fernandes, Uruguays yttermittfältare/ytterback Diego Laxalt, Frankrikes Benjamin Pavard, som gjorde ett magiskt mål mot Argentina, och Sveriges Ludwig Augustinsson, som inledde målskyttet mot Mexico. Det var också ytterbacken Mikael Lustig som mot Schweiz slog det inlägg som Albin Ekdal borde ha satt i mål. 

Att de har dragit uppmärksamhet till sig beror på att de ofta får fria ytor framför sig, en scen att synas på.

Vänsterbackens position är intressant. Alla som spelar på kanten har det gemensamt att de har en linje på sin ena sida. Det lämnar egentligen bara tre riktningar i spelet. Om mittfältare, mittbackar, behöver hålla fyra riktningar i huvudet kan ytterbackarna nöja sig med tre. På ett sätt gör det ju saken enklare. Ett väderstreck är borta när man ska navigera.

Men trots denna möjliga fördel är det ändå så att ytterbacken är den spelare på planen som, vid sidan av målvakten, kanske är ensammast och mest sårbar. 

Det är ofta här, på kanterna, som motståndare med tekniska anfallare sätter in sina attacker. Jimmy Durmaz var ju i praktiken en övergiven ytterback, eller han kände sig som en övergiven vänsterback och anade inte stödet han egentligen hade bakom sig, och agerade i någon sorts panik.  

Det är när ytterbacken överges, ofta av mer offensivt intresserade medspelare, som utsattheten syns.  

Minns ni Alexander Östlund mot Irland i mars 2006? Det var han som i sin roll som ytterback hånades efter att Irländarnas Damien Duff ständigt kom förbi på kanten trots att han egentligen övergavs av Johan Elmander som spelade framför honom. ”Alexander Östlund hade mardrömmar i natt”, skrev Aftonbladet. Efter den matchen försvann Östlund, som spelat alla matcher, från det landslag som skulle spela VM samma år, han fick beskedet om petningen via sms: ”Sedan dess har jag svårt att lita på folk. Det var ett rent svek”, sa han i en intervju två år senare. Under EM 2012 startades ett mindre drev med hashtag #hållstolpen mot ytterbacken Mikael Lustig för att han inte ”höll stolpen” när Ukrainas Andrej Sjevtjenko nickade in 2-1 i premiärmatchen, trots att det var uppenbart att det var Zlatan som hade övergivit Lustig och lämnat honom ensam med Sjevtjenko.

Det finns en övergivenhet där ute på kanten, vid planens yttre horisont, en ensamseglares plats. Men det är också där, i den rollen som den relativa offensiva friheten uppstår, som man numera hittar det lockande med just ytterbacken.

En helt central del i den taktiska kampen på fotbollsplanen handlar om att skapa numerära överlägen ute på planen, att vara en eller två man mer än motståndaren i ett enskilt ögonblick och på så sätt ta sig framåt. Ytterbacken, den ensamma vinddrivne seglaren som dyker upp längs kanten i ett anfall skapar just detta. Och anledningen till att jag fastnar för så många ytterbackar i den här turneringen är just deras lätthet, deras frihet, deras förmåga att uttrycka en spelets oförvägna optimism. När Augustinsson gör sitt mål är han ytterback så klart, men han är framför allt i straffområdet. Han har tagit sig hela vägen dit, till en fri yta, där Sverige nu är en man mer. Man skulle kunna tänka, om nu målvakten tagit bollen, satt igång en snabb kontring, att han då lämnat ett stort hav av yta för motståndarna att kontra på, och ja det hade han nog, eller så hade någon annan, ja helt troligt hade Emil Forsberg den som kanske egentligen var tänkt att vara den fria offensiva kraften, med hjälp av en av mittbackarna, tagit sig till den yta som den optimistiske ytterbacken lämnat bakom sig.

Ytterbacken är den där karaktären i filmer som får vara huvudpersonens roliga syster eller bror eller rumskamrat, den som kan säga de oväntade och lite vassa replikerna, vara frisläppt och knepigt rolig. Tänk Kramer i Seinfeld. Den lite utsatta kantpersonligheten, som har fått tillåtelse att överraska och som får hela salongen att le. Mikael Lustig har helt klart funny bones, man blir glad av att se honom, och det kan inte vara en slump att den ryske ytterbacken Mário Figueira Fernandes ser ut som komikern Björn Gustafsson. 

Så känns det centrala dramat där ute överspänt med sina filmningar och viftande gester, invänta ytterbackens avväpnande replik där den skjuter fram från sidan. Den kommer få dig att le.