Som om allting hängde på det. Det kan vara den känslan som gör att man hela tiden återvänder till sådant som fotboll. Minnet av hundratals fotbollsmatcher – som spelare, tränare och åskådare – där allting hängt på den den. Det finns många som förlöjligar spelet, koketterar med sitt ointresse och pekar finger i riktning mot de där tusentals som just precis befinner sig i känslan av att allting hänger på det här.

Men vad finns det att förlöjliga?

Jag var kanske åtta år gammal och hade köpt fyra små plastfigurer, det var fotbolls-Musse Pigg klädd i landslagströjor. En tysk målvakt, en holländsk, en argentinsk och en svensk Musse Pigg-utespelare. Jag tog med mig den svenska utespelaren på en friluftsdag i skolan, den låg i fickan. Tills jag tappade den. När jag kom hem och skulle ställa den bredvid de andra figurerna var den borta. Jag gick med min styvfar tillbaka till skogen där vi haft vår friluftsdag, det var mörkt, vi hade en ficklampa, vi lyste på skogsvägarna med högt gräs i mitten. En ljuskägla på jakt efter något som allting hänger på. Vi hittade den inte.

Vad finns det att peka finger åt?

Ibland säger vuxna som jag till barnen att något bara är en lek, att det inte är något som man ska fästa sig vid. Den största skillnaden mellan att vara barn och att vara vuxen tycka vara att när man är vuxen ska man betrakta det som barn gör som lek, men det man själv gör som på riktigt. Det verkar viktigt att upprätthålla gränsen. Ibland finns det fotbollspelare där det verkar som om den där gränsen inte har någon betydelse. Det är en avundsvärd position – i alla fall på planen.

Jag brukar tänka att Tomas Brolin var en sådan spelare, i alla fall fram till den där olycksaliga brutna foten den 16 november 1994. Hans sätt att slå straffar till exempel, så oberört lycklig. Inte som ett barn, som en vuxen som rör sig fritt. I det här mästerskapet har jag sett det i friheten hos Luka Modric och dess motsats hos den ensamma Messi och den neurotiskt exhibitionistiske Neymar.

Annika Norlin – Säkert! – formulerar den där åldern, den platsen:

Allting var en öppen yta
Och man gick i nån riktning
Som man tänkte skulle göra
att man fattade mer

När jag började träna barn- och ungdomslag i fotboll var en av de bästa sakerna att få stå i kanten av den där världen, vara på en plats där gränsen mellan verklighet och lek inte betydde något, att få vara Tomas Brolin. Eller kanske att slippa vara jag – eller den som vuxenvärlden kände som jag. Slippa vara det som Annika Norlin fortsatt formulerar:

Svårt att få vänner som då.
Man var helt öppen och möjlig.
Nu är man stängd,
om ingen knackar på
ger man upp

Åh, om det goda med det där öppna och möjliga i idrotten kunde vara det som vann. Inte den där andra sidan av den där känslan att allting hänger på detta, inte det som kom fram när allting fick hänga vid Jimmy Durmaz spel i slutet av matchen mot Tyskland. Ilskan, hatet, är inte något annat, det kan vara en del av detta. Alla som har varit i närheten av fotboll har sett – och själva känt – reaktioner på misslyckanden som inte är vackra. I en krönika inför dagens match skriver Erik Niva: "Dagen efter förlusten är den som verkligen berättar något om vem du är. Alla har vi haft anledning att rannsaka oss själva och vår relation till både vår fotboll, vårt lag och vårt land efter allt som hände i lördags."

Kanske var det bland annat detta som gjorde manifestationen för Durmaz av landslaget extra känslosam, att den försökte öppna dörren igen. Mot alternativet, inte det pekande fingret, utan någon sorts öppen yta med många riktningar.

Det är en av mina andra erfarenheter från folkrörelsen fotboll, i mitt fall samlade den ihop ungdomar från fyra stadsdelar, de kom gående och cyklande till planen, och upphävde gränserna som samhället runtomkring satt upp mellan dem – där ingen öppnar när man knackar på. Det är ingen förskönande omskrivning, det var så det var.

Idag formulerar Johan Orrenius det bra i något han kallar för en stridsropskrönika (bakom betalvägg) för matchen mot Sverige men som istället för att bli det blir en ganska lågmäld beskrivning av en öppen yta, om dörrar som öppnas när man knackar på. Han får ett sms från sin bror som spelar basket i Malmö med sin dotter och de får sällskap av en kille i kvarteret. Sms:et lyder:

"Vi började spela med honom. Sen kom två syskon, tio och tolv, lillasyster och storebror. Tjejen hade hijab. Hon vinkade glatt och bad att få vara med. Vi spelade alla fem, tjejen och jag mot de tre killarna. Stenhårt. Tjejen jättebra. ›Spelar du i lag?‹ frågade jag. ›Jag ska börja!‹ sa hon stolt. Sen kom en pappa som råkade ha vattenmelon med sig och bjöd alla. Sen spelade vi mer."

Det han beskriver är sporten som en plats som upphäver gränser – en öppen yta där allt som betyder något är nästa kast, nästa spark, nästa riktning.