Avståndet som föder längtan

I kvartsfinalen mot England var det som att hela Sverige stod vid sidlinjen som föräldrarna på valfri sjumannamatch och frustrerat skrek: ”Kör!”, ”Kämpa!”. Och stundtals tycktes det också vara vad spelarna hade i huvudet. Med känt resultat, för det var inte "kör!" och "kämpa!" som fått Sverige till en kvartsfinal i VM. I alla fall inte som huvudsaklig instruktion från sidlinjen.

Det har funnits en vilja att förstå vad som gjort att Sveriges herrlandslag i fotboll gått så långt i detta VM. Inte minst för att laget utifrån sina förutsättningar – det som brukar kallas spelarmaterial – har överpresterat. Under tidigare framgångar har det inte riktigt låtit så. Det har mer varit välförtjänt eller till och med, som i fallen VM 2002 och EM 2004, närmast orättvist att man slagits ut. 

Så ur vad, om inte "kör!" och "kämpa!", kommer det nya svenska landslagets – då relativa – framgång?

När Svensk industri stod på toppen under 1960-talet var det för att man förfinat idén om funktionell organisation – Taylorismen – som växte fram ur industrialismen. Ingenstans mer än i det krigsskonade Sverige lyckades man utveckla det system som byggdes upp i de stora industriländerna, som USA och England. I detta system var den enskilda individen inte oviktig, men däremot underordnad och utbytbar.

När Torslandaverken i Göteborg byggdes på 1960-talet – kanske den här rationella industrialiseringens svenska höjdpunkt – förklarade produktionschefen Bengt Darnfors idén bakom fabriken så här:

”Det finns inga bilar utan individer längs vagnens väg mot fulländning. Och det är viktigt att minnas att den ene inte är viktigare än den andre, alla är vi kuggar i det stora maskineriet, varje individuell insats är lika viktig för att produktionen skall flyta smidigt och för att produkten skall få den kvalitet vi eftersträvar.”

Kontroll över flöden, arbetsmoment och människor var det centrala. Janne Andersson står med en fot i denna industriella kultur. Sveriges framgångar är helt beroende av en individuell vilja att underordna sig en gemensam, överordnad idé. Att varje spelare i varje ögonblick vet i princip vad han ska göra. Om du vet exakt vad du ska göra behöver du inte tänka lika länge, och då kan du framstå som både snabbare och smartare än vad du är. Det unika med Janne Andersson är inte att han har ett system, det har alla, utan i vilken utsträckning han  får det han planerat att hända och på så sätt också får spelarna att acceptera - och förstå - detta. 

Uppgifterna i det svenska laget under VM tycks ha varit supertydliga. Självklart i det defensiva spelet, alltings grund, men också i det offensiva: Bollvinst i backlinje, sök rättvänd Forsberg eller Ekdal, bollvinst centralt sök felvänd Toivonen eller Berg, en ytterback fyller på. Ta er framåt via felvända spelare på en touch.

Det som Janne Andersson, till skillnad från en annan tillika kontrollerad och systematisk förbundskapten som Lars Lagerbäck gjort är att han har lyckats få in detta pragmatiska tänkande också i anfallslinjen, hos Emil Forsberg och Albin Ekdal och hos Ola Toivonen och Marcus Berg. Och det beror på att dessa, till skillnad från de spelare som Lars Lagerbäck hade tillgång till, gått med på att arbeta på det sättet. Lagerbäcks kollektiva idé tycktes upphöra när de vann boll. Då blev de individualister. Kanske beroende på att det då fanns spelare som Fredrik Ljungberg, Henke Larsson och Zlatan Ibrahimovic i laget.

Det är möjligen också detta som avses när man säger att Sverige är ett lättläst lag, att alla vet vad vi ska göra. Så kan det vara, men det behöver egentligen inte spela någon roll, för gör vi det exakt och snabbt så kommer motståndarna ändå inte hinna med. Och jo, det här maskineriet hackade mot England, kanske var det koncentrationen, kanske orken. 

Det kan också vara detta som avses när man, som jag själv har gjort, uttrycker en saknad i detta lags framgångar, nämligen de individuella definierande handlingarna, en flygande Martin Dahlin-nick, en snurrfint från Anders Svensson eller en magisk utsida från Kenneth Andersson. Det byggdes åskådarbalkonger längs hela den kilometerlånga anläggningen på Torslandafabriken i Göteborg, man kunde också åka på visning med Blå tåget. Men det var kanske inte för enskilda wow-händelser som man kom dit.

Men Janne Andersson är inte bara en enkel produkt av 1960-talets förfinande arbetsdelnings-filosofi. Det skulle inte fungera. Det finns något annat också. Jag skulle nog kalla det för en pedagogisk förmåga att se varje individ. En sorts lärande faderskap. Jag tror det var Johan Orrenius som skrev att Anderssons reaktioner när Sveriges gjorde mål – oerhört stillsam, skruvar lite på vigselringen – påminner om en förälder som är väldigt stolt över sitt barn men inte vill visa det. Omvänt, så fort hans barn utsätts för någon orättvisa kommer den sida av honom fram som han själv hänvisar till som monstret, utbrott med en blick som drar i strid. De där två sidorna av honom tycks först svåra att få ihop, men betraktar man det ur denna relationella förklaring så blir de helt rimliga. 

"Det har funnits en lojalitet mot varandra och hur vi har velat ha det, både på planen och vid sidan", sa han i en intervju med Erik Niva. Den där lojaliteten är intressant. Var börjar den?

Jag ser ett köksbord framför mig, samtal över bordet, samförståndsanda, vikten av "en gemensam grundsyn" och att behålla vardagen i varje ögonblick men också att det är "dynamiken och olikheterna som är intressanta, både i egenskaper och i personligheter".  Det senare Janne Anderssons svar på om ett ledarskap som hans har plats för någon annat än spegelbilder av honom själv.

Det låter när spelarna pratar om det de gjort och vad som händer på planen som om de har ett gemensamt språk. Som om de pratat sig, eller lyssnat sig, samman. Vid kanten av köksbordet hela tiden den ordningsamme, närmast nitiske,  fadern som vill ha full kontroll och kan säga sådant att något är "karaktärsdanande" men också kan se poängen med frihet.

Janne Anderssons framgång i mötet mellan köksbordsrealismen och fabriken. Mellan hemmets vardagliga prat och fabrikens oundvikliga vissla. Och ja, det påminner mer om en god brukspatron än om någon socialdemokrat. Bruken runt om i landet där arbetarrörelsen hade så svårt att slå igenom eftersom arbetarna fick så mycket av patronen. Utbildning och bostäder i utbyte mot obrottslig lojalitet, små orter utlagda i perfekta mönster.

När de fria religiösa rörelserna växte kring sekelskiftet 1900 gjorde de den vanliga statliga hierarkiska och gärna dömande kyrkan nervös eftersom det hos frikyrkorna var så nära mellan församlingen och församlingens ledare. Hierarkierna utbytta mot lojalitet till gruppen och tilltro till individens egen drivkraft, trons inre ljus. Deras predikningar hölls utan upphöjda predikstolar, som ett stort köksbord i en gemensam sal med förkunnaren på ena kanten.

Arkitekten Lars Israel Wahlman formulerade, ställd inför de frireligiösa rörelsernas gudstjänstlokaler, en tanke om avstånden i en kyrkobyggnad. Ett alltför stort avstånd mellan predikant och församling kunde skapa bortglömdhet, men om detta avstånd minskades och församlingen fördes närmare förkunnaren, uppstod istället längtan.

Jag tror att Janne Andersson har hittat det perfekta avståndet till gruppen, det som skapar längtan, tänder det inre ljuset. Denna längtan kombinerad med att förmedla tydliga instruktioner på varje position, inför varje förutsägbar situation och en realistisk gemensam syn på det nödvändiga hårda arbetet, där finns kanske några förklaringar till det överpresterande svenska landslaget.