Den befriande sparken

Det händer inte sällan att jag blir stående vid valfri fotbollsplan för att se på matchen som pågår där. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för match. Jag kliver in i en kritad zon, en sorts parallell verklighet. Vad är det jag tittar på? Varför står jag kvar? Jag tror det är vilan i oförutsägbarheten. Världen bakom min rygg tar några steg tillbaka i ointresse för något som tycks den poänglöst. Där bakom ryggen fortsätter kallpratet och åsikterna, ställningstaganden och positioneringar. Allt det där som ser på en och frågar: Vad tycker du? Vem är du? Vad har du gjort? Därute på planen är varje handling avgörande, oavsett vem som utför den. Det är ett spel som störtar mot marken utan fallskärm. Det är så lite i världen bakom mig som beter sig på det sättet.

Ett av de vackraste uttrycken inom fotbollen är "den befriande sparken". Ett lag som behöver vinna tid lyckas, mitt i vad som oftast är en stor press, vinna bollen och skicka den långt bort. En stund av lätthet, en utandning. Frihet, men också allvar. Vid stängslet där intill fotbollsplanen befinner jag mig där, i den befriande sparken.

En del fantastiska fotbollsmatcher – som gårdagens i fotbolls-vm mellan Spanien och Portugal – ställer en vid sidlinjen med öppen mun och beundran. Det är ett spel att älska, som gjort för att tacksamt ta emot. Beundran är en härlig känsla, tacksamhet likaså. Stråken av genialitet. När Iniesta tar emot en passning och redan har försett sitt huvud med all den information som gör att han kan fatta, inte det givna beslutet, utan ett beslut som få andra på planen kan se eftersom han har mer information. Hans hjärna en reserachavdelning med tjugo anställda, han reportern som elegant lägger ut spåren vi andra inte såg. Vi sitter storögda och imponerade. Vi tror på allt.

Men hur ska man förstå att man dras till det till synes usla, med spelare som sliter sig upp ur planen som om det var plogat med diken? På stabbiga ben med tvivelaktig talang från en position långt ute i fotbollens periferi. Som matchen mellan Iran och Marocko.

Kanske för att det avgörande i varje ögonblick här, till skillnad från matchen mellan Spanien och Portugal blir mer synligt. Det finns ingen lätthet. Det finns ingen tilltro till att fallskärmen ska veckla ut sig. Det finns i detta spel ett avstånd mellan vad man vill göra och vad man kan göra. Det ser ut på ett sätt i en spelares huvud och framstår sedan på ett annat för den som ser på. Ansträngningen, oförmågan, det långtifrån behagligt eleganta gör mig delaktig, huvudpersonernas skam blir också min. Det finns ingenting att lita på.

I ett fotbolls vm får man äntligen stå vid det där stängslet ibland. Och se den ursinnigt kämpande människan i sin oförmåga slita sig till en seger, på ett tillfälligt självmål som Iran mot Marocko. Det  är därför Kalle Anka är intressantare än Musse Pigg. Det är därför vi sitter förhäxade vid Charlie Chaplin och George Costanza. I väntan på när tillfället plötsligt belönar den oförmögne. Ansiktet öppet av förvåning, fallskärmen vecklade faktiskt ut sig. Vad fan var det som hände?