Det finns uttryck som man förälskar sig i när man håller på med fotboll. För mig är ett sådant uttryck "att bryta linjer". Det kan såklart ha att göra med att själva uttrycket har en romantisk uppmanande karaktär, att det är sådant man vill säga till unga människor om ens första och största filmupplevelse när man var arton var Döda poeters sällskap. 

Det finns alltid en analys att göra av det som händer. Det kan tyckas motigt att göra den eftersom så många andra saker ligger närmre till hands. Till exempel alla känslor som rusar. 

En av de finaste upplevelserna när jag tränade ungdomslag var när man hörde hur de tankar som vi tränare hade formulerat under träningar kunde höras när spelarna själva pratade om fotboll. Som om något av ett gemensamt språk hade börjat få fäste, i den där gemensamma världen som var vår.

Jag ser den kroatiske mittbacken Dejan Lovren spela en perfekt match i VM mot Nigeria. Jag följer honom som en orolig förälder som släpper iväg ett barn, hon har en plånbok med två tjugolappar i handen, för att handla glass själv.

Det händer inte sällan att jag blir stående vid valfri fotbollsplan för att se på matchen som pågår där. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för match. Jag kliver in i en kritad zon, en sorts parallell verklighet.