Det som är bra finns kvar, trots allt

Det du hoppas på kanske inte händer, det kanske blir precis tvärtom. Så kändes det efter Englands finalförlust i EM mot Italien igår. Inte för att Italien vann, utan för sättet det hände på.

De som nu får bära skulden.

Jag skrev igår om en möjlig, osannolik, hjälte, ett lag som illustrerat ett möjligt annat England.

De rasistiska påhoppen strömmande in över sociala medier igår, tillsammans så klart med hyllningarna av modet hos Bukayo Saka, som missade den sista straffen, och hans lagkamrater Markus Rashford och Jadon Sancho, som missade de andra två. De tre är 19, 21 och 23 år gamla.

Men. Det är ju just det. Det är klyftan som vidgas igen.

Det finns samtidigt en sorts pånyttfödelse i Italiens seger, efter pandemins verkningar där.

Det finns skönhet och sorg. Var och en kommer hämta hem det den vill ur det som hände. Det är bara det att det hade varit svårare att hämta hem vissa tankar och idéer om det inte blivit just den här berättelsen.

För det är också det som händer, berättelsen tar nu över, inte spelet, inte felbesluten, taktikerna, den magiska första engelska halvtimmen med de flygande ytterbackarna – Shaw, Walker, Trippier – eller förändringarna i det som verkligen hände där på planen, utan berättelsen om laget, landet, som drömmer men aldrig vinner. Och berättelsen om vems eller vilkas fel det nu kan vara.

I ett land där fotbollen är en av de viktigaste berättelserna om samhället.

Det fanns en match där. Det fanns en lite obegriplig försiktighet – oro? – som smög sig in i det Engelska laget efter den flygande starten. Som om det faktiskt var de som med ledningen hade allt att förlora.

Southgate som tänkt så bra, som bygg sitt system, fått alla spelare att tro på det, som hade de sista rätta delarna klara, för de mest extrema förutsättningarna. 

Så klickade det. Och en annan berättelse började. Det gör ont att tänka på att det ska bli en berättelse om enskild skuld, om hat och anklagelser. 

Man kan förstås hoppas annorlunda, och egentligen är väl det, det enda anständiga man kan göra.

Som när Barney Ronay efter matchen hörde ett annat ljud än det vanliga efter förlusten på Wembley igår. Det kan vara önsketänkande, men han skriver om smärtan i förlusten och hur publiken reagerade med stillsamma applåder och inte med ”utfall av skuld, smärta, motanklagelser, tårar, kastade plaststolar”. Att laget och dess coach Gareth Southgate trots allt lämnar ett spår av anständighet, av frisk luft, syre, ibland har det verkat, skriver Ronay, ”som om Southgate varit den sista vettiga människan som funnits kvar” om ett lag som syresatt landet med något annat. ”När någonting är bra”, skriver Ronay, ”försvinner det aldrig helt”.

Kollektivet skingras, ett mästerskap tar slut, läktarna töms, verkligheten kommer tillbaka. Man kan inte placera för stora drömmar om förändring i fotbollen, men ett mästerskap samlar ändå så många att det finns förändringar där inuti, som kan vara verkliga, vardagliga, varaktiga.

Minns ni hur det började, den danska kollektiva muren runt Christian Eriksen som kämpade för livet. Skörheten och omsorgen.

Det som är bra finns kvar, trots allt.