Släppa taget

Skillnaden är hårfin ibland, mellan att le och verkligen se framtiden framför sig, rörelsen som fyller i linjerna, eller att se samma sak, men se misslyckandet, fallet, det lilla felsteget. Leo Messi såg lyckligt självklar ut i matchen mot Australien, som om han lyste up sin egen väg, utan tvivel, inte utan tyngd eller ansvar, men som en pappa som tar sitt barn i handen.

Jag tänkte hela tiden att nu gör han det. Nu tar han fart, nu lägger han bollen vid sina fötter och fyller i sitt öde. Jag ser hur han tar emot bollen och tänker tanken, men sedan inte ser vägen fram. Jag ser hur han tar fart och börjar,.

Vad är det hans kropp mäter sig emot.

Det är mot den största skönheten, det är Diego Maradonas mål mot England, det är vändningen vid mittlinjen, den lilla lyftningen förbi två, det är flytet, strax över marken, fullbordan, målet

Han ska bara fylla i de där linjerna, så är han där, så är det fullbordat. Hur ska han annars skapa minnet, det som stannar, det som tecknar sig mot all framtid, definierar den? Har han en egen väg?

Jag såg honom en gång på en träning, 2007, gul väst, en bland andra, släntrade fram, stod ett slag och slog fyrtiometerspassar till Ronaldinho. Vardagar, framtider, bollbanor, självklarheter, obekymmer, gå över ett övergångsställe, luta sig mot en solbelyst mur, solstrålar, inga konstigheter, moln på himlen, men inget som ville något.

Förändring, femton år av att definiera. Vem var det som definierade? Vi kommer alla stå någonstans där vi försöker minnas hur det kändes att börja och vad som blev. Leta i fickorna efter det enkla.

Det som var lätt när han var ung, det som var en sak bland flera, en möjlighet på vägen till nästa,  blir nu det som definierar, det som blir tecknet för fullbordan – eller något annat.

Det är därför det kanske förvånar att han ser så lycklig ut, så utan den begripliga krampen. Kanske har han hittat tillbaka till den där känslan av att allt börjar med ett infall, att allt är utan följd. Levde Diego Maradona alltid i den lögnen? Var det en lögn eller ett sätt att vara verklig? Hade han bara handen i fickan?

Nu ser jag hur Messi tar fart, jag ser att han frigör sig från ansvaret, kanske för att han vet att pojken han håller i handen är han, och han måste släppa iväg honom, låta honom riskera att misslyckas. Bara så kan han definiera det som kommer att bli hans liv.

Jason Isbell har sagt det fint:

It's easy to see that you'll get where you're going
The hard part is letting you go
The hard part is letting you go

Det är där Messi är. Släppa lilla Messi, släppa iväg den Messi som inte vet vad som händer men ger sig av ändå, släppa Messi som är den du minns att du var. Le och släppa, le och släppa med blicken, handen i fickan, där är det, det som var enkelt. Han minns.

Han ser honom löpa, han knycker med bollen, alla håller andan. Snett bakom honom står hans pappa och minns, just det, så var det, och så. Han ler, allt kommer tillbaka, inget är svårt.