Frälsningen i leran – Diego Maradona
I början av Asif Kapadias dokumentär om Diego Maradona ser vi ett filmklipp på en ung Diego, ensam med en boll. Han berättar: ”Jag tyckte inte om att leka som de andra barnen. Fotbollen var den bästa leksaken. Den var min frälsning”.
Fotbollsexperten Ian Wright jämförde i podcasten Stadio sin känsla när han såg Diego Maradonas andra mål mot Belgien i VM 1986 med när han såg Michael Jacksons moonwalk och piruette i låten Billie Jean på scenen i Pasadena när skivbolaget Motown fyllde 25 år 1983.
Det var en fin jämförelse.
Dels för att det finns sådant som alla förstår storheten i, förstår att här pågår något verkligt stort, något fantastiskt, nästan utomjordiskt. Man behöver inte ens vara intresserad av fotboll eller musik eller dans. Man förstår.
Men också för att man kunde se lilla Michael där och lilla Diego. I leken, med musiken och med fotbollen. Och för att världen utanför för dem på så många sätt aldrig skulle vara så där fantastisk och enkel samtidigt. De skulle förstöra både sina egna och många andras liv längs vägen.
Det finns en video på Youtube där man kan se Maradona träna, han har fått en röd väst. Det är hösten 1986, han har just vunnit VM och är tillbaka i Neapel. Det måste ha regnat i flera dagar för planen är en lerpöl. Diego har lera upp över axlarna. Men han fortsätter att leka med bollen, han kastar sig rakt ut i luften, flaxar, landar, glider i leran, jonglerar upp bollen, balanserar den kring sin kropp, gör en cykelspark i mål och landar i leran igen. Han skrattar med hela ansiktet. Det finns en målvakt där, men ingen publik.
En stor talang, en gåva, en frälsning om man så vill, kan ta en långt. Diego Maradona kunde redan som sextonåring flytta in hela sin familj, mamma, pappa och fem syskon i en lägenhet när han fick kontrakt med Argentinos Juniors. Men Maradona kom att bära mycket mer än så på sina axlar.
Jonathan Wilson skriver i sin runa i The Guardian om hur Maradona blev en uppfyllelse av en profetia. När Argentina blev en fri nation efter första värdlskriget blev fotbollen den plats där landet tydligast etablerade en egen identitet. Den brittiska fotbollen som hade spelats i Argentina handlade om löpning och energi. Argentinas fotboll blev dess motsats. Gatusmart och hård, inlärd på små planer i trånga kvarter utan lärare eller domare.
När Jonathan Wilson i sin bok om Argentinsk fotboll Angels with dirty faces beskriver en argentinsk mentalitet som också återfinns i fotbollen använder han begreppet viveza criolla, en “kreolsk listighet” byggd på påpasslighet på andras bekostnad. ´Där det kreolska också är blandningen i ett land format av migranter
Tidningen El Graficos redaktör Borocotó skrev 1928 att om det skulle resas en staty över Argentinas fotboll så skulle den visa ”en rännstensunge med smutsigt ansikte, långt okammat hår, en intelligent, omkringströvande trickster med övertygande ögon och gnistrande blick som tycks dölja ett skälmskt skratt. Ett skratt som ändå inte lyckas lämna en mun full av små tänder, nedslitna av ett ständigt tuggande på gårdagens bröd”.
Det är denna profetia som Diego Maradona uppfyller. Då är det i slutet av 1970-talet, i militärdiktaturens Argentina.
Barnet, leken, leran. Profetian, trickstern, pressen.
”Politiker kunde inte göra oss lyckliga, det kunde han”, sa en av de sörjande vid hans kista i Buenos Aires.
Att han lämnade fotbollens finrum i det eleganta Barcelona, besviken, stukad och kokainberoende, för Napoli, en stad och ett lag som när de reste norrut kallades ”Italiens kloak”. Motståndarpubliken i norr vecklade ut banderoller med orden ”Tvätta er” och ”Koleraoffer”. Men också en stad med trånga gränder, som gjord för den fotboll han behärskade.
Han kunde göra dessa nedvärderade, fattiga och utkastade lyckliga. Han kallade sig själv ”cabecita negra”, ett litet svarthuvud, en term som Eva Perón använde för att beskriva de argentinare som liksom hon var en mix av italienare och ursprungsbefolkning.
Maradona placerade på så sätt sig själv mitt på scenen, men också i utkanten. Var Neapel hans Neverland där han kunde bygga sin egen logik i sin egen värld, i en mix av droger, rebellidentitet och magiska rörelser på fotbollsplanen?
Regler var inte till för honom. Om förväntningarna på Guds hand – eller fot – fanns någonstans så var det i Neapel.
Den italienska författarinnan Elena Ferrante skriver i en av sina Neapelböcker hur huvudpersonen överhör en kvinnan i kyrkan som väsande skäller ut den heliga jungfrun: ”Jag är här varje dag hos dig - min son får inget arbete, min dotter ränner ute hela nätterna och jag kan inte sova - GÖR NÅGOT!”
Att kliva in i Neapel är som en hjärtstartare. Det är som om bostäderna bara är sängplatser som finns någonstans där innanför, djupt inne i det trånga. Vardagslivet finns på gatan. Det finns en särskild sorts bostad i Neapel som heter Bassi, det är en lägenhet utan fönster med dörren rakt ut på gatan. Det är en av Europas tätaste städer. Ofta ser man inte längre än 3 meter framför sig på Neapels gator i den gamla staden. Allt kommer emot en. Alla lager av liv.
Gatubarnen – de barn som lever sina liv på gatorna, alltså inte hemlösa men ute på gatorna – har ett eget namn i Neapel, de kallas scugnizzo. Profetian.
Om man går genom stadsdelen Rione Sanitá under rätt årstid kan man möta de övande karnevalstågen. Människor med masker med figurer ur den komiska teatern. Den figur som kopplas ihop med Neapel är Pulchinella. Han bär en svart mask och vita kläder, han är livet och döden. Han spelar dum för att få veta saker. Elak, ondskefull och uppfinningsrik. Och han finns för att människor ska glömma vardagen, eller ännu hellre för att vända upp och ner på den.
De dubbla ansiktena, livet som vänds upp och ner, allt som blir möjligt. Profetior, uppfyllelser, karnevaler.
Att Maradonas mest fantastiska mål, och historiens otroligaste, kom mot just England placerade väl honom slutligen där, i en gatukorsning mellan dröm och verklighet, där profetior säljs, där upp är ner, där kvinnor viskar: ”Gör något” till Jesus mamma. Gathörn där man får något men där något också blir sålt.
Efter VM reser han med bucklan till Argentina. Sedan reser han hem till Neapel och söker upp frälsningen i leran.
