Det här med flykten

Yasin Ayari firar sitt mål mot Tunisien med en bön till Gud. Foto: Moises Castillo /AP/TT /

Lättnaden var påtaglig när Sverige smällde igen dörren till ett helt misslyckat VM tidigt igår. Oavsett vad som händer från och med nu har vi i alla fall 04:00 mot Tunisien. Det där andra är väldigt avlägset. Inte bara rädslan för att larmet som gick 03:45 var förgäves, utan också rädslan för det jordskred som världsfotbollen utsätts för just nu.

Ett långsamt och smärtsamt lidande som riskerar att sluta med att fotbollen imploderar av sig självt.

Det finns så många varningssignaler. Domare som nekas visum, skyhöga biljettpriser som leder till tomma läktare och reklamavbrott som delar upp matcherna i små, små bitar tills det i slutändan bara är smulor av sporten kvar på vardera sida av kniven, är bara att skrapa på ytan.

Fotbollen är en grovt konservativ sport som håller på att komma ikapp sig själv. När den moderniseras görs det därför av, i grunden konservativa och kapitalistiska människor, vars intressen inte ligger hos någon annan än de själva.

Barney Ronays gormande, om att fotbollens skönhet ligger i den exakta skärningspunkten mellan det tråkigaste du någonsin sett och det enda du bryr dig om i hela ditt liv, är i sig en konservativ klassiker. En gammal man som hytter knytnäven åt moderniseringen av hans romantiserade och utdaterade världsbild. Men det ligger något i det.

Först skrattade jag åt hans brittiska dialekt när den lät precis som den skulle och sa det den alltid gjort. Sen slutade jag skratta när det plötsligt var min röst i en debatt med min flickvän och hennes pappa. De föreslog idéer som skulle göra fotbollen “roligare”. Inga bakåtpassar till egen planhalva när du väl korsat mittlinjen precis som i bandy, 80 minuter långa matcher precis som i rugbyn, slopa tilläggstid för effektiv tid precis som i hockeyn.

“Men det underbara med fotboll är ju att den lyckas vara så tråkig och populär på en och samma gång.”

Är det jag som är den konservativa? Som jobbar emot en utveckling som främjar sportens tillväxt för en yngre generation, och förgäves håller fast vid en tanke om att inget någonsin kommer bli så bra som det var. Jag önskar nästan att det vore fallet, men samma sida som påstår sig föra samtalet om sportens framtid i en positiv riktning, jobbar lika aktivt för att inskränka mänskliga rättigheter världen över.

Fotbollen har alltid funnits som en flykt från den övriga världen. Problemet med det är att sporten på grund av detta huserar en förlegad världsbild som inte accepterar förändring eller nytänkande. Det finns ingen plats för homosexuella spelare i en sådan miljö, det finns knappt plats för kvinnor i en sådan miljö, även svarta spelare måste “bete sig på rätt sätt” för att rasismen inte ska dyka upp bakom en täckande hand.

Fansens lojalitet till sitt eget lag är ofta den enda skyddande faktorn. Argumentet är däremot extremt ihåligt och bräckligt. Precis som att förklara homofobi eller sexism som dåligt genom tanken på att offret kan vara “din dotter” eller “din partner”. Det förespråkar en ständig tanke om att människor inte har din empati genom att bara existera som människor. En idé om att empati och mänskliga rättigheter istället är något man förtjänar genom sina handlingar och tillhörigheter.

Varför kan Jimmie Åkesson stötta och älska Yasin Ayari som är en svensk muslim, men samtidigt inskränka deras rättigheter genom lagförslag som förbjuder slöjor i Sverige. För att Ayari har förtjänat hans empati genom sina två mål mot Tunisien. Resten av Sveriges muslimska befolkningen? Nja, inte riktigt.

Varje svensk glädjestund i det här världsmästerskapet skjuter upp ångesten. Men när det är över kommer jordskredet komma ikapp oss. Sportens sköra grund kommer attkollapsa.

Fotbollen kommer inte längre fungera som en flykt när det är fotbollen är det vi vill fly från.