Blind tillit vinner
I en av alla intervjuer inför VM satt Englands stjärnor Jude Bellingham och Morgan Rogers bredvid varandra, med avsikten att väcka hoppet hos befolkningen att det här faktiskt är sommaren som fotbollen kommer hem igen. Förutom det tror jag syftet med sådana intervjuer är att fansen ska bilda någon sorts parasocial relation till spelarna och se dem som mer mänskliga. Minskar kanske risken för dödshot riktade mot dem när någon till slut, oundvikligen, måste målas som syndabock för lagets uttåg ur mästerskapet.
Hur som helst var det inte det som utmärkte intervjun.
Istället var det sättet spelarnas attityd ändrades när Jordan Hendersons namn yttrades av reportern. Den lättsamma och avslappnade stämningen (ett bra sätt att avväpna eventuella dödshot) stelnade till, bara lite grann. Som för att visa att orden som följde bör tas på största möjliga allvar. Ett sätt att visa respekt mot alla de komplimanger spelarna sedan ger honom, eftersom det inte bara är något de säger. Det är saker som rent objektivt sett stämmer.
Alla tvivel som riktats mot Tuchels val av den 36-åriga, något avdankade, Brentfordspelaren upphör i samma minut som denna attitydförändring sker. Hans beslut att lämna en ung och lovande Adam Wharton i London verkar rättfärdigat. Henderson erbjuder någonting som ingen annan kan. Något som ingen annan har.
På samma gång fick jag en plötslig respekt och förståelse för den roll Henderson spelat i Klopps Liverpool. Även om han stundtals briljerade som en gammal hederlig box-to-box-mittfältare sneglade jag under åren alltid lite avundsjukt på Manchester Citys Rodri, Gündogan, Bernardo Silva och Kevin de Bruyne. Det var lite mer finess på dem.
Och någonstans djupt inne tror jag Klopp gjorde detsamma.
Jag kan ha fel. Det spelar egentligen ingen roll, för att oavsett vad, betedde sig Klopp som att han inte sneglade. Han visade total, blind tillit till sin kapten och jag vill tro att det var det som gjorde Henderson till den spelare och människa han blir så lovordad för att vara av sina landslagskamrater. Grunderna till en halvdan engelsk innermittfältare fanns i killen som blev erbjuden en plats i Sunderlands A-lag, samtidigt som hans lagkamrater fick personliga avhyvlingar från dåvarande huvudtränare Roy Keane. Men tilliten tog fram resten. Det tog fram en av Liverpools mest framgångsrika lagkaptener någonsin.
Tydligast blir det exakt 1 minut och 32 sekunder efter slutsignalen ljudit i Madrid 2019. När Klopps ögon möter Hendersons i vimlet på Stadio Metropolitano. En omfamning så intensiv att ingen av dem märker att Andy Robertsons arm fortfarande är fastkilad mellan de två. En kram, men lika mycket ett erkännande att ingen av dem hade varit där, om det inte vore för den blinda tilliten.
Igår kväll spelade England sin VM-premiär mot Kroatien. Efter den var slut var det ingen som grät och kramades vid mittplan. Jordan Henderson var inte ens i närheten av att bli inbytt, men ännu längre bort var Phil Foden, Cole Palmer och Trent Alexander-Arnold. Stjärnspelare som Thomas Tuchel lämnat hemma i England. I halvtid stod det 2-2 och Kroatiens uråldriga trupp spelade ut britterna.
Jag är säker på att Tuchel omedvetet sneglade på spelarna han lämnat hemma med en sjunkande känsla av ånger.
Återigen kan jag ha fel, återigen spelar det ingen roll. För att i andra halvlek kom ett helt annat England ut och dominerade resten av matchen. Bellingham och Rashford stod för målen, men det kunde varit vem som helst och det hade kunnat vara hur många som helst.
På pappret är England bättre med Trents högerfot, Palmers kyla och Fodens oberäknelighet. Men Tuchel värderar tillit, och särskilt spelare som blommar ut när de får rätt förtroende. Ovannämnda stjärnor drar åt sig för mycket uppmärksamhet och lämnar inget utrymme för tilliten att blomstra.
Någon som Madueke kan däremot förstå att han inte förväntas vara en stjärna, men samtidigt inse att han, under rätt ledning, har förmågan att vara det. Han förstår att det är Harry Kane och Jude Bellingham som ska skina starkast och i den förståelsen hittar han sin plats att blomstra. Samma gäller Anthony Gordon på motsatt sida. Ingen av dem gjorde några poäng, men det ser inte Tuchels tillit.
Den är nämligen blind.
