Imorse vaknade jag upp till en video på Twitter där en Teslabil voltar över fyra andra bilar. 45 år efter “Tillbaka till framtiden” släpptes har framtiden anlänt vid nutidens port, och det som alltid porträtterats som stämpeln för en modern verklighet existerar på riktigt.
Inlägget jag får upp är dock citerat av en annan användare som påpekar hur extremt värdelöst detta är. Det tar knappt en sekund innan jag inser att det stämmer. Samtidigt sköljer en våg av irritation och missnöje över mig eftersom jag vet att det är Elon Musk som står bakom fenomenet. En man jag enbart och för alltid kommer hata.
Kände folk så här över Steve Jobs när iPhonen lanserades?
Jag minns så väl när jag var liten hur min pappa återgav Jobs legendariska presentation: “An iPod, a phone and an internet communicator”. Det var stort då, vill jag tro i alla fall.
Jag kan liksom inte tänka mig att folk kände förakt och ilska gentemot Nikola Tesla när han uppfann elektriciteten.
Nu ser jag världens första flygande bil i mitt flöde och det enda jag kan tänka på är att triljardären bakom produkten finansierar en amerikansk regering vars enda syfte verkar vara att avveckla demokratin samtidigt som de skyddar en av historiens värsta pedofiler.
Ingen nyhet kan landa utan att den sista slutsatsen har dragits. Det är ett extremt utmattande sätt att processa information eftersom inget bara får vara. Till slut får det en sorts motsatt effekt där ingenting längre betyder något alls. För att samtidigt som banbrytande uppfinningar som herr Musks voltande bilar flyger igenom flödet är det AI-genererat innehåll som tar över mer och mer av det man ser på sin tidslinje.
Det är alltså sådant som ingen ansträngt sig för att skapa, mer än att ha tyckt det var en rolig tanke att ersätta Enzo Fernandez provokativa målgest mot England med Ariana Grande i hans ställe. En prompt senare och videon är verklighet. Kul absolut, men inte riktigt verklig. Det inte är en människa som spårat, 3D-mappat och systematiskt bytt ut fotbollsspelaren mot sångerskan genom ett arbete som egentligen tar flera timmar. Därför är den inte verklig på samma sätt som videon på Walter White som kör den klassiska Mario Kart-banan Rainbow road.
Båda två är grundade i samma barnsligt roliga idéer, men den ena är väsentligt mer verklig än den andra.
Linjerna mellan verklighet och fiktion suddas ut mer och mer för varje dag som går. Det är inte bara i alla olika sociala medier-flöden. Gå ned för vilken gata som helst så kommer minst hälften av affärerna och restaurangerna använda sig av AI för utformningen av sina menyer och erbjudanden. Allt ser likadant ut och det är nästan själsdödande att se hur livet sugs ut ur pizzerior, vars eldtäckta menyskärmar charmat även den bästa av grafiker.
Nu ska jag koppla den här texten till det jag brukar skriva om, fotboll.
I helgen såg jag en fotbollsmatch som inte existerar på riktigt. Fiktionen tvingade sig härmed in i den sista aspekten av mitt liv som kunde finnas utan det. I etapper av 90 minuter har jag tidigare fått vara fri från den, men nu gick det inte längre.
Det tar dock inte slut där. Efter domen kom kring Manchester Citys 115 anklagelser, är det inte bara 90 minuter plus tillägg mot Liverpool som står på spel, utan alla deras framgångar i sin moderna historia. Med detta tillkommer historien om alla lag vars framgångar uteblivit på grund av ett lag som fortsatt färglägga sina svartvita målarbilder utanför linjerna.
Diskussionen om vem som ska få vad är en som jag lämnar till någon annan att lösa. Jag oroar mig mer för en värld där verkligheten rinner oss ur händerna, och ingen gör något för att stoppa det. Istället för att vända sig mot det narrativ som Manchester Citys ägare skapat, och skuldbelägga de skyldiga parterna väljer fansen att acceptera en påhittad verklighet som enbart stärks av, hittills obefintliga, “oemotståndliga bevis”.
Det överraskar inte att människor väljer fiktion, däremot bekräftar det vår värld som frånvänd från sig själv och alltmer en föreställning av verkligheten, istället för något riktigt, riktigt.
