Gästskribent: Olle Hallemar, hallemarolle@gmail.com

Tjugosju minuter tog det innan Lamine Yamal fick skon putsad av lagkamraten Raphina i Champions League åttondelsfinalen mot Benfica. Målet är som en replika av hans kvitteringsmål mot Frankrike. Det enda som skiljer de två åt är förväntningarna på honom. EM var som en sommarflört, förblindad av Luis de la Fuentes vackra och smått spontana sätt att styra Spanien till guldet. Allt var så oskyldigt och spännande, måtte det vara för evigt.

Men så kom hösten. Mörk och kall, precis lagom dyster för att dra ner, även den högst flygande, på marken. Ny tränare, höga förväntningar och stora skor att fylla. Precis som Argentina efter Maradona, letar Barcelona-fansen fortfarande efter någon att ta hans plats. Han vars namn man nästan inte får nämna. Det de inte visste var att de väntat på fel spelare.

Sex år tidigare trodde man att väntan var över. En pigg och bollskicklig spelare vid namn Ansu Fati hade precis slagit rekordet som den yngsta spelare någonsin att göra mål för Barcelona. I en turbulent tid var han någon att vila sitt hopp emot. Tyvärr fanns där ingen som kunde fånga honom om han skulle falla. Säsongen började precis enligt plan. Fati gjorde både mål och assist, men viktigast av allt fick han publiken att ställa sig upp i sina stolar varje gång bollen mötte hans fötter. Han väckte minnen av en svunnen tid, minnet av en spelare vars namn man nästan inte får nämna och fick folket att tro. Men snart kunde knäna inte bära mer ansvar, hopp och förväntningar. Ingen fanns där att hjälpa till med den tunga lasten. Menisken gick itu och sex år senare återvänder han från ett lån till Brighton där han långt ifrån levt upp till förväntningarna. Väntan på frälsaren fortsatte.

Åter två år av väntan går och inköpet av en brasilianare från Leeds för mer än 600 miljoner kronor övertygar få. Trots att man vinner ligan och Raphina är lagets näst mest inflytelserika spelare finns det ingen som tror på att just han ska fylla de stora skorna. Han har inte det där sista, inte bara det som får hela kroppen att rysa av en tvåfotare, utan känslan av att han kom till den här jorden för en enda sak, att spela fotboll i FC Barcelona.

Som utomstående är den här dimensionen svår att förstå. Känslan grundar sig i exakt samma anledning till att majoriteten av Argentinas befolkning fortfarande ser Maradona som sitt lands främsta genom alla tider. För att även om man kan bli accepterad, är känslan av total tillhörighet medfödd. Det är just den här känslan som fyller skorna.

Vem som ska fylla den platsen är redan bestämt. Det är ödet. Men ödet verkar sällan ensamt och ofta är det personerna vid sidan av, som säkerställer uppfyllandet av profetian. För 20 år sedan var det Ronaldinho som öppnade dörren för Messi. När ödets dörr sedan stod på glänt till Ansu Fati fanns det ingen som knuffade med honom. Yamal är näst på tur, han är långt ifrån klar och kommer sättas på prov om och om igen, men med Raphina tätt intill blir vägen till profetian lite tydligare.

Fansen får kanske till slut en efterträdare, deras frälsare, men utan ödets ledsagare hade det aldrig varit möjligt.

Bildcredd: Emilio Morenatti/AP