Fotbollen och rädslan

Det finns inget finare än en fotbollspelare som vill ha bollen. Det brukar jag säga till de unga fotbollspelare jag tränar.

Sedan försöker jag förklara hur de ska visa sig för sina medspelare. hitta platser där de kan få bollen, men också visa med kroppsspråk, peka, gestikulera, prata, säga: Här är jag, du kan ge mig bollen, jag vill ha den. Passningen är inte ett ansvar man ger ifrån sig, det är ett förtroende. Ansvaret behåller man, för i nästa skede är det du som ska visa att du vill ha förtroendet tillbaka.

Så spelas förtroenden mellan allas ansvar över planen. När rädslan kommer försvinner detta. Kanske blir kravet att ta ansvar för stort, man vill fly. Tacksamheten för förtroendet förvandlas till en förbannelse över att behöva fatta egna beslut och rädslan att misslyckas. Så spelas rädslan för misslyckandet runt på planen som en rysk roulette.

Ingenstans blir detta mer synligt än i en match som är helt avgörande.

Nu spelas fler sådana direkt avgörande matcher än vanligt när Europa League liksom Champions League ska avgöras. I år spelas slutspelet som direkt avgörande matcher istället som vanligen i bäst av två matcher. I vanliga fall kan man reparera en förlust, ett misstag, i match ett, genom att vända på allt i match två. Men nu avgörs allt i en match, klart och betalt. 

Hur kommer Atalanta att reagera på möjligheten att förmodligen för första och sista gången ta sig hela vägen till seger i Champions League, med sin första match mot oljemiljardärernas Paris SG, när de ”spelar med smärta i bröstet”, samma år som staden Bergamo blev en av de platser som drabbats hårdast av pandemins fasor. Deras främste målskytt för säsongen Josip Iličić drabbades under pandemins värsta månader av sådan oro och dålig psykisk hälsa att han inte kunnat återvända till fotbollen. En gatukonstnär och supportrar till klubben har satt upp affischer i staden för att uttrycka sitt stöd för honom: “Jag tror vad vi säger till Josip är att vi älskar honom”, säger de i en video. Gester av omtanke, av trygghet, efter det ofattbara. Kanske kan städers, kulturers, historier av gemensam oro och utsatthet forma en annan syn på rädsla, på fotboll, och på vad det är att lyckas?

Det finns de som hävdar, som till exempel Erik Niva, att Liverpools trauma i och med Hillsborough-katastrofen 1989 var en av anledningarna till att klubben inte lyckades vinna mer än den titel man tog året efter: ”Allt överskuggades av Hillsborough. Allt utgick från Hillsborough. Egentligen har det varit så ända sen dess. De störtade samman eftersom de var traumatiserade på både kollektiv och individuell nivå, för att staden grät och för att vare sig Kenny Dalglish, Steve Nichol eller John Aldridge kunde fokusera på fotboll längre”, skrev Niva efter att Liverpool säkrat den första seriesegern på trettio år.

Det kanske finns ett före och ett efter för Atalanta och staden Bergamo, som i sanning har gråtit denna vår, i och med matchen mot Paris och de som eventuellt följer därefter. Frågan är vad det gör med spelarna? Rädsla eller tillit?

Denna rädslans säsong började annars ännu tidigare, med att Brentford mötte Fulham i finalen i Championshipkvalet, den match som avgör vilket lag som går upp i Premier League. Det har kallats världens dyraste match på grund av de pengar som ligger i möjligheten att få spela i en av världens största ligor, men mer än något annat är det en match om att få komma så högt man kan i den brittiska fotbollens hierarki. 

För Brentford var det här något som hade varit osannolikt för bara några år sedan, man var ett lag som med bra organisation och kloka ägare, hade gått den långa vägen från de lägre seriesystemen hela vägen upp till denna avgörande match. För elva år sedan var man i fjärde divisionen. Hela säsongen har man spelat med stort självförtroende, närmast oskuldsfullt omedvetet om alltings betydelse. Men de sista matcherna under ordinarie säsong vacklade man, oron satte in och i den här matchen mot Fulham – ett lag som egentligen bara skulle ta sig tillbaka till en plats som man precis lämnat, man åkte ur Premier League säsongen innan – tog den magnifika proportioner.

Det var som om det gick psykologins spöke som ett grått moln över planen, ett stort, flinande ansikte som Scooby Doo-artat viskade ”misslyckas” inför varje aktion som Brentfordspelarna gjorde. Det var smärtsamt att se, det var som ett ont experiment.

Och de förlorade matchen, med två mål mot slutet, när de inte orkade längre, när det nästan såg ut som om de bara ville därifrån.

Något liknande, om än inte i samma skrämmande nakenhet, hände när Wolves mötte Sevilla i kvartsfinalen i Europa League. Här var det båda lagen som tycktes förlamade. Och det kommer nog att upprepas i de Champions League-matcher som spelas de kommande dagarna, denna långa säsong 2019- 2020.

Men skapar olika sätt att spela mer eller mindre rädsla, och kan något spel minska den? Skapar till exempel ett tydligt styrt spel trygghet, ett spel där alla vet exakt vad de ska göra och inte behöver vara oroliga?

Om man ser på Pep Guardiolas, Marcelo Bielsas eller Jürgen Kopps lag har de alla en idé om att det gäller att skapa förutsägbara rörelser, träna på det som ska hända i matchen, att skriva sitt eget skådespel. Och intressant nog tycks dessa lag spela med ett sorts frihetens flöde.

Allt enligt devisen: Det man gör på träning gör man på match. Tryggheten om man ska behålla den när rädslan hotar måste vara grundad i erfarenhet, i något man gjort så många gånger.

Men det finns andra sätt att närma sig risken och rädslan att göra fel. Att utseluta den, eller kanske snarare att överlämna den, till motståndarna.

Det finns en intressant beskrivning av José Mourinhos synsätt när han tränade Real Madrid och ställdes mot rivalen Guardiola och hans Barcelona i semifinalen i Champions League. Enligt Diego Torres kontroversiella biografi om Mourinho satte han upp några regler inför matchen:

– Matchen vinns av de som gör minst misstag.

– Fotboll främjar de som provocerar fram flest misstag hos motståndarna.

– Den som har bollen lider en större risk att göra misstag.

Och kanske framför allt:

– Vem som än har bollen känner rädsla.

Och:

– Den som inte har den är därför starkare.

Det är som att höra den mörka sidan tala.

Om Guardiola, Klopp och Bielsa ser den egna aktionen med bollen som nyckeln till spelet, skönheten i en spelare som vill ha den, tar Mourinho här parti för förmågan att stressa motståndarna, att kasta bort nyckeln.

Problemet med Mourinhos tanke är att det väl inte finns någon som vill vara rädd. Och heller då ingen som vill ha bollen.  Det finns något distinkt ovackert över det, något dystopiskt, kanske till och med nihilistiskt, ett liv utan förtroenden och tillit.

Å andra sidan var det som sagt smärtsamt att se spelare i Brentford som tog emot bollen - trots allt eftersom det förväntades - men utstrålade ovilja. Som en plikttrogen förälder som reser sig från en bekväm fåtölj när barnet ropar efter något till synes oviktigt.  Mourinho kanske kommer som deras befriare: Ni ska inte ha bollen, du ska inte resa dig ur fåtöljen.

För vad är en viljeyttring värd om den egentligen bär på sin motsats? Bättre då att sitta kvar och vänta?

Och även om Mourinhos tankesätt verkar destruktivt finns ett intressant frö där: När är en spelare inte rädd? Kanske när hen inte hinner tänka för mycket. I ett spel som bygger på att kontra, att snabbt ställa om från försvar till anfall, så fort en motståndare gör ett misstag, skapas de korta, snabba sekvenserna som omöjliggör annat än improvisation och frihet. Man hinner inte bli rädd, man blir en sorts instinkt, man springer för att rädda sitt barn, man handlar i stunden.

Så kan man minimera antalet risker, och sedan släppa loss, så kan den korta stunden av frihet – och inte minst triumfen om man lyckas – dölja tiden man bara väntade på att andra skulle göra fel.

Fabio Capello hade sin åsikt om Mourinho klar: “Mourinho is a great coach but, after a year and a half, he ruins his players”. Man vinner något, matcher och medaljer, men man förlorar också något.

Det är en av de största utmaningarna man ställs inför som ungdomstränare, hur man ger plats för orädsla. Rädsla formas för att man betraktar resultatet som viktigare än lärandet, den formas för att man påpekar när spelare gör fel snarare än när de gör rätt, den formas när man bara väljer spelare som för tillfället är bättre än andra till ett lag, i elitsatsningar där man riskerar att förlora sin plats om man inte lyckas hela tiden.

Så ser den goda tanken ut.

José Mourinho, som Jonathan Wilson har konstaterat, har liksom djävulen ofta de bästa replikerna, sa efter en 0-0 match som hans Chelsea spelade mot Arsenal 2014: ”Folk pratar om stil och smak, men vad är det? Ibland frågar jag mig själv om framtiden, och kanske är fotbollens framtid en vacker matta med grönt gräs utan mål, där laget med mest bollinnehav vinner. Så som människor analyserar stil och smak tycks det som om de önskar att ta målen från planen.”

Det är smart och elakt, men också, när jag ser på de träningar jag har med tretton- fjortonåriga tjejer intressant vad gäller förmågan att lära i relation till rädslan att misslyckas. Det finns en väldig trygghet när planen saknar mål, därför har de flesta övningarna inga mål. Då kan man missa en passning eller förlora bollen, men det finns ingen konsekvens. Det är som att gå på lina med skyddsnät. Det är så man lär.

Men så kommer dagen när målen är där, hur förbereder man sig för det? När konsekvenserna står där. När cynismen inte går att blunda för. När det vackraste inte vinner.

När dagen kommer och allt ska avgöras på en enda match.

Hur kunde Brentford ha förberett sig på det? Kanske kunde de inte det, kanske kan man inte det, kanske var det enda sättet att fortsätta tro på sin idé, att ge varandra förtroenden, se hur rädslan smälte ner aktionerna till ingenting och sedan göra det igen nästa år.

I grunden är det så klart en fråga om filosofi och om ledarskap.

Liverpools tränare sa till sina spelare innan den magiska vändningen mot Barcelona – man hade förlorat med 0-3 i första mötet och lyckades vinna med 4-0 i det andra: “Det är omöjligt, men eftersom det är ni, har vi en chans”.

Vad gjorde han då? Han passade dem bollen, han gav dem förtroendet, förtroendet att ta saken i egna händer, att inte vara offer, utan styra sitt eget öde. De kan ha blivit rädda, de blev kanske både rädda och stolta över det han sa.

Kanske inkluderade han också under där vi:et staden Liverpool, de gemensamma erfarenheterna, historien och minnena.

Nu hade de fått en chans till – deras gamla misstag kunde upphävas, de levde och kunde vara lyckliga över det. De hade allt att vinna, det kan ju vara nog för att utplåna rädslan. Det fanns ingen som förväntade sig ett mirakel.

Värre då att vara nära, så oerhört nära, sin dröm, och egentligen själv vara det enda hindret. Det är klart att det då är lockande då att ge makten, bollen och risken till motståndaren på andra sidan.

Man kommer kunna se vägen som lagen och deras ledare tar tydligt i spelarnas aktioner och ansikten denna vecka. Det kommer bli en studie i synen på rädsla och hur man bäst botar den.