Jag ser den kroatiske mittbacken Dejan Lovren spela en perfekt match i VM mot Nigeria. Jag följer honom som en orolig förälder som släpper iväg ett barn, hon har en plånbok med två tjugolappar i handen, för att handla glass själv.

Det händer inte sällan att jag blir stående vid valfri fotbollsplan för att se på matchen som pågår där. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för match. Jag kliver in i en kritad zon, en sorts parallell verklighet.