Ungdomsfotbollens motstridigheter

Peter Powell/Reuters

En alltmer växande diskussion i världen av ungdomsfotboll är den om tidig elitsatsning. Även om diskussionen numer känns nästan uttjatad och passé, är den fortfarande lika närvarande och betydande för de som påverkas av den. Debatten präglas, som de flesta debatter, av två sidor som tycker två olika saker. Den ena vill att glädjen och gemenskapen ska prioriteras, medan den andra menar att kvalitét och prestation betyder mest.

Fredrik Sundqvist benämner kampen som en mellan lagstyrka och gruppgemenskap.

Han menar att de två är oförenliga och att varje lag någonstans måste välja ett av dem. Den som prioriterar det ena går miste om det andra.

Även om mycket av hans slutsats grundar sig i verkligheten, är det en ganska tråkig och banal sådan. Om det är något historien lärt oss är det att det inte finns sociala konstrukt som står på totalt motsatta sidor. Inom varje tanke, ideologi och fenomen finns det likheter, platser i dessa konstrukt där värderingar möts, att tro något annat är onödigt.

Trots det har jag varit på platser där just dessa ytterligheter verkar behövt stå i total motsats till varandra. Under en period stod jag med en fot i varje läger. Jag var tränare i ett breddlag, i en ålderskull där jag var den enda som värderade gruppens gemenskap och välmående över prestation, samtidigt som jag stod på Årsta IP och hade ansvar för en grupp 15-åringar där lagets uttalade grundpolicy var att, varje helg, välja det lag som har störst chans att vinna matchen.

Egentligen borde erfarenheten verka som ett slags bevis för Fredrik Sundqvists poäng. Men jag håller fast vid min tro. För att kanske är det samtidigt ett bevis på att det inte alls måste stämma, utan snarare är det vi som stått och står på planen som väljer det, eftersom det är den enkla vägen ut. Livet är mycket lättare med en ond och en god sida. Det är därför vi tycker om film, för att där kan vi fly in i världar med binära relation mellan ont och gott som vår den egna inte erbjuder. Verkligheten är som känt, inte lika enkel. I verkligheten är programledaren för Sveriges kändaste morgonprogram både en underbar kollega och någon som utsatt sin partner för psykiskt våld, tyvärr.

I den riktiga världen kan man inte ställa lagstyrka på ena sidan och gruppgemenskap på den andra sidan och nöja sig. Där måste vi se längre än så, ta diskussionen längre än så. Det är klart att tränarna och spelarna i Hammarbys akademilag påverkas av att behöva utesluta spelare. De är inte robotar bara för att systemet är uppbyggt för att producera talang på löpande band. Om Pep Guardiola mår dåligt över att behöva utesluta spelare från ett av världens bästa fotbollslag, måste jag också tro att den 23-åriga P16 tränaren i Hammarbys akademi känner samma sak, om inte värre.

Jag har ingen lösning på problemet, men jag vet att ytterligheter och förenklade, binära slutsatser som nöjer sig med en ond aktör och en god aktör, inte kommer göra oss mycket klokare.

Next
Next

Njut av resan